2 år, 8 månader, 2 veckor och 2 dagar

Han är hemma nu. Patrik kom hem den 20 juni och jag mötte upp honom på Arlanda tillsammans med hans familj. Det kändes verkligen nervöst innan. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller känna för honom när han kom tillbaka. Men när han kom emot oss efter att ha gått ut genom gången mellan bagageutlämningsrummet och ankomsthallen blev det nästan för mycket. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gråta. För hur sjukt är inte det? Vem gråter när ens pojkvän varit borta i fyra månader och sen kommer tillbaka? Hm, jo, det är nog ett antal nu när jag tänker efter. Jag behöver ju i varje fall inte skämmas. Eller?

Första kvällen var otroligt mysig. Vi tog det väldigt lugnt och sov mest tillsammans. Även om jag kände att jag behövde lite tid till omställningen så gick det förvånansvärt snabbt för "det nya" att bli till det "normala". Faktum är att det nästan kändes som att vi inte varit ifrån varandra alls. Samtidigt känns det som att vi varit ifrån varandra hur länge som helst med tanke på hur olika upplevelser vi har från våren som gått. Min vår har mestadels varit ett enda långt föreningsengagemang, arbetande, pluggande och festande. Jag har gjort precis det som en student gör. Det har inte varit en lugn stund. Kanske var det därför som jag också blev sjuk nu, lagom till sommren och allt.

Den här första veckan tillsammans har varit fantastisk. Det känns underbart att få sova tillsammans igen och att få se och känna på honom. Min pojkvän är världens sötaste. Att få känna så är verkligen härligt. Under våren har jag många gånger tvivlat och tvekat. Hur skulle det bli nu när han kom tillbaka? Skulle jag känna mig instängd i förhållandet av att inte kunna göra precis allt jag vill? Nu i efterhand kan jag bara säga att den första veckan har fungerat bra. Visst har det känts lite jobbigt från och till. Det går liksom inte att redogöra för hela sin vår med allt vad det innebär. Jag varken vill eller kan berätta allt jag sagt och gjort varenda sekund. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Om jag känner mig instängd? Inte än så länge i alla fall. Men den dagen kommer nog också. Jag tror att alla som lever i förhållanden någon gång känner sig instängd. Jag tror att man tänker på hur det är att vara singel och glorifierar det tillståndet som perfekt - hela världen ligger ju framför en. Efter ett par månader som singel börjar sökandet igen. Man vill ju trots allt känna sig älskad och få älska någon. Så tror jag att det är i alla fall.

Jag hittade en blogg. Den handlar om en kille som beskriver sin kärlek till E. Hur mycket han än älskar henne så är det inte tillräckligt. Eller är det kanske tvärtom, kanske blir det för mycket? Till slut gör hon i alla fall slut och det mesta blir tragiskt, han lever i minnen om det som en gång var. Fan vad svårt det är att komma över någon, jag förstår verkligen hans sorg och hans hopp. Men samtidigt - man måste ge varandra UTRYMME för att ORKA. Hur ska man annars orka leva ett HELT LIV med EN och SAMMA person utan att tröttas ut? Nyckeln till framgång är utrymme. Jag behöver lika mycket utrymme som min pojkvän. Så nu börjar utrymmeslivet igen, även om den här veckan också blir väldigt mycket "PatrikJulia"...

Puss

Hemma från Barca!

Hemma i ett blött Sverige igen. Känns som en stor omställning från Barcelona, staden som aldrig slocknar och där solen alltid skiner. Ja, det är min beskrivning från denna spanska kuststad som jag spenderat min senaste vecka i. Jag, syrran och mormor tog flyget från Arlanda förra lördagen. Redan från starten hände det roliga saker. Mormor som fastnade i säkerhetskontrollen till exempel. Resten av veckan var underbar, varje dag var galen och det hände roliga saker som fick mig att skratta sjukt mycket. Mormor och mamma är sjukt roliga. Jag och syrran spenderade många nätter på nattklubbarna nere vid Port Olimpic, mestadels Shoko och Opium. Redan första kvällen var galen, relativt stor skillnad från Sverige. Kanske är det inte så roligt att läsa om utekvällarna egentligen, det var ungefär samma sak varje gång ändå. Vi gick till nått litet hak och tog en shot eller två och sen taxi till stranden. Därefter någon av nämnda nattklubbar, antingen i sällskap med galna fransmän som bjöd på så mycket skumpa att vi knappt kunde gå eftersom golvet var täckt av kladdig champagne eller så gick vi till Shoko och deras VIP tillsammans med de som jobbade där.

Tur att jag har en blond lillasyster. Haha.

Jaja, min vecka var sjukt rolig i alla fall och när jag kom hem till Stockholm och möttes av 12 grader och ösregn kändes det inte lika kul. Men lördagskvällen med jobbet blev faktiskt över förväntan. Festen hos Emmy och Sheila var riktigt rolig och kvällen slutade på en fest i Hornstull. Söndagen blev en vilodag - passande!

Idag börjar verkligheten igen och jag ska jobba. Inge konstigheter med det!

På väg mot frihet - i alla fall för ett tag!

Weeeei! Sista Fest featuring igår... Det är med blandade känslor jag överlämnar uppdraget att arrangera ekonomfester till våra nya partyproffs - Carl och Daniel. Dessa taggade killar kommer att göra mästerverk. Det är jag säker på! Mästerverk kanske är att ta i, men jävligt taggade är dom i alla fall. Igår gästade vi Grodan Grev Ture och det var kul att se så många ekonomer där. Sen var ju självklart mina sötnosar Emilie och Natta där också. Kärlek till dom!

Idag åker jag till Barcelona. Ska bli så himla skönt att bara åka bort och skingra tankarna på allt annat ett tag. Nu är det fan ta mig sommarlov! Jag kanske är dålig på att uppdatera min blogg, men skulle jag göra det oftare så skulle jag skriva ännu mera dynga - eller snarare dumheter. Jag skulle kunna vända ut och in på mig själv och mitt "privatliv" som är relativt obefintligt på grund av min personlighet. Men det tänker jag inte göra och jag tänker fortsätta att börja meningarna med MEN när jag skriver.

Kärlek till folket

P.S. Den nattliga vandringen över spårvagnsbron i Alvik med Andrea var ett riktigt spännande äventyr och jag måste skänka lite extra kärlek till Andrea och Sara som jobbat så bra med Fest feat det här året! D.S.

Förvirring

Känner mig sjukt förvirrad idag. Vet inte riktigt vad jag vill egentligen. Blir galen på mig själv. Men jag brukar känna så här när det mesta känns hopplöst. Allt känns inte hopplöst såklart. Livet känns rätt underbart och sommaren är snart här. Jag längtar så sjukt mycket till mitt sommarparadis - Smögen. Det måste vara jordens finaste plats. Det måste det bara vara.

På lördag åker jag, mormor och syrran till Barcelona. En ganska spontant planerad resa, eller oplanerad menar jag ju såklart. Vi ska shoppa, vara kulturella och förhoppningsvis bada. Hoppas bara att vädret blir bra. Det är tre år sen jag var där sist, ska bli spännande att komma tillbaka. Barcelona är en av mina favoritstäder. Barcelona är nästan som Stockholm - en stad som har allt. Vackra utsiktsplatser, härlig arkitektur, hyffsad shopping, stor variation med blandat och nytt (tänker på de gothiska kvarteren och Gaudis byggnader), kyrkan som aldrig blir klar, det höga berget som tornar upp sig bakom staden, Medelhavet som breder ut sig nedanför. Ja, Barcelona har allt. I alla fall allt en människa behöver. Kanske kan jag sakna avsklidheten. Det är inte en stad för romantiska resor, det är snarare en stad för dem som både vill ha sol, shopping, bad och fest. Det sköna med Spanien är hur sent middagarna ska ätas och hur sent förfesterna börjar. I Barcelona är det konstigt om man går ut före kl.01.00... En skön kontrast mot Sverige. Eller är det kanske en skön kontrast mot mig? Ja, jag vet inte.

OMG!

Min syrra tar studenten idag! Jag kan inte fatta. Det går liksom inte in i mitt huvud. Min lillasyster tar studenten idag. Hon går slutar gymnasiet idag och när hon gick imorse hade hon med sig en hel flaska mousserande. Men jag litar på henne, hon kommer vara nykter som en absolutist på eftermiddagens utspring. Det är jag nästan hundra på. Vi har förberett inför hennes mottagning ett bra tag nu, men det blir alltid stressigt framåt slutet. Redan i höstas började jag diskutera hur buffén skulle se ut och om vi skulle ha fest efteråt eller inte. Min pappa var lite skeptisk till en början, men eftermiddagens mottagning kommer att sluta med en fest som jag verkligen tror på! Jag minns själv min egen student då jag och mina vänner lämnade mottagningen vid nio för att åka in till stan och gå ut. Som om det blev roligare... Nej, det var inte roligt. Det var det faktiskt inte. Att jag lämnade min mottagning och gästerna är någonting jag ångrar än idag. Onödigt!

Inbjudningskort skickades till totalt 235 personer. Av dessa kommer 127 "garanterat" och ytterligare 20 av mina vänner dyker upp. Mamma och Pappa är stressade, vilket jag förstår. Pappa får liksom aldrig lugn inför såna här tillställningar... han vaggar omkring i huset och muttrar irriterat över saker som inte blivit gjorda ännu "JUUUUUULIA, städa upp i köket NU!". Ja, ni fattar. Ni som känner honom vet ju hur han är. Han är världens bästa pappa med lite stressighetssvårigheter. Mamma visar sin stress på andra sätt. Hon stannar uppe till två och fixar och donar för att sen gå upp klockan sju och skjutsa in syrran till champagnefrukosten. Sen lovar jag att hon kommer att hålla igång hela dagen utan ett enda stopp. Jag och hon är lika skulle jag väl säga. Jag gick och la mig kvart över ett (tidigast) och sitter nu uppe vid sjutiden på morgonen. Varför gick jag upp så tidigt? Självklart ville jag ge min studentpresent till syrran redan nu på morgonen. Hon fick ett vackert halsband i solitt silver i form av ett hjärta utsmyckat med en diamant. Nästan så att man blir avundsjuk...

Nu ska jag vila lite, om det går... Sen blir det full rulle samtidigt som jag måste försöka klura ut vad min essä ska handla om. Jag har skrivkramp och idétorka. En mycket dålig kombination och förutsättning med andra ord. Julia, SKÄRPNING för faan!

Love

Han har gjort det igen

Jag är sjukt dålig på att upprätthålla ett frekvent bloggande. Men anledningen är ganska självklar. Känns som att det jag skriver är rätt meningslöst samtidigt som jag har mycket annat att fokusera på. Dessutom har jag funderat en del över vilka som faktiskt skriver det jag läser. Precis. La ni märke till någonting "konstigt" där? Men kanske är det så det är. Jag läser det någon annan skriver och fan heller att jag bryr mig om VEM som faktiskt skriver... Nåja, jag bryr mig inte om vad andra anser om mitt sätt att skriva, det jag bryr mig om är min egen syn. Egocentrisk som jag är. Men, är inte alla ego då? Jo, alla människor är EGO. ALLA ÄR EGO! EGO, EGO, EGO!!! Så är det bara. Först när vi människor dör ut kommer egoismen att dö ut. Jag börjar tröttna på fjäskande och fejkande. Shit, EGO är vad alla är. Även jag. Jag är ett stort jävla ego. Annars skulle jag väl inte undra över varför jag existerar och tänka på om jag som individ faktiskt inte bidrar med någonting världsomvälvande utan egentligen bara bidrar till misär och miljöförstöring?

Nog med självömkan och melankoliska tankegångar. Jag fyllde faktiskt år i torsdags. Jag, jag, jag... ja, jag blev 21 år och det känns ingenting speciellt. Vaknade upp i min säng, innan jag hörde familjens steg i trappan och viskande röster. Jag vaknade upp med lätt huvudvärk, trots att jag faktiskt kommit hem ganska tidigt kvällen innan och inte heller druckit speciellt mycket. En kvart efter uppvaknandet hörde jag viskningarna och sedan hur pappa, mamma och Siri sjöng för mig. Jag låtsades vakna av deras intåg i mitt rum. Faktiskt blev jag förvånad över den goda smoothien som de lyckats mixa ihop och de presenter som de på bara en eftermiddag letat fram i affärerna inne i stan. Nöjd blev jag med de fina sakerna. Har jag talat om att jag är en gammal materialist? Ja, nog skulle jag inte påstå att så är fallet längre. Åtminstone inte i lika stor utsträckning som jag var för några år sen... när jag var 14 och ville ha en "stekare". Mm, jag var kär i alla "stekare" som åkte spårvagnen här ute i snobbiga "Gamla Bromma". Det Bromma som jag vuxit upp i och som jag är så oerhört förälskad i. Jag kan inte rå för det, men jag vill att mina barn ska växa upp här och leka på samma ställen som jag gjorde och lära sig gatunamnen som rinnande vatten. Fan, börjar bli sentimental. Tiden går så fort. Jag är redan 21. Lätt ångest börjar bryta ut, samtidigt som jag känner mig oerhört ung. Världen ligger framför mig. Asienresan i höst kommer att bevisa det. Så är det bara.

Här är blommorna jag fick av käraste Patrik.


Faktiskt till min födelsedag - bevis på kärlek och omtanke. Ja, det var de jag fick från Patrik som är borta i fyra veckor till och hur stereotypt och äckligt det än låter så känner jag faktiskt att jag behöver blommor. Ja, JAG BEHÖVER BLOMMOR!

Härlig dag!

Ja, eller en helt okej dag i alla fall! Pratade med Patrik sent igår kväll, ja, eller igår natt snarare. Var väl inte jättesnäll kanske, men var fruktansvärt trött. Försov mig imorse och vaknade av att Andrea skickade sms. Jag hatar verkligen att försova mig, känner mig så fruktansvärt dum och om som att jag lämnar någon i sticket. Vilket denna gång var Andrea, Ida och Sara som jag gör grupparbete med. Blev i alla fall frukost och kom iväg en timme senare. När jag kom utanför dörren såg jag till min förvåning ett blompaket som stod på trappan. Självklart anade jag var det var - helt fantastiska blommor som Patrik, min älskling, skickat. Jag har aldrig fått så här fina blommor av honom som jag fått under den här våren. Så helt okej var det ju att han åkte iväg i alla fall!

Grupparbetet gick helt okej. Smedjan är vårt nya pluggställe, och för er som inte vet vad Smedjan är så kan jag lite kort berätta att det är vår föreningslokal. Föreningen Ekonomernas lokal alltså. Det är inte det ultimata stället att plugga på med tanke på att det rör sig mycket människor som man känner i krokarna, men samtidigt så är det väldigt kul! Har känt mig lite isolerad på sistone... Eftermiddagen spenderades på gymmet. Så otroligt skönt! Mötte upp Sten efter träningen och fick en födelsedagspresent, fyller ju 21 år imorgon. Jag tror jag vet vad det är.

Ikväll blir det förfest hos Natta och sen utgång. Jag får se hur taggad jag blir egentligen, måste ändå sova hemma eftersom mamma, pappa och Siri ska gratta mig på sängen. GUD vilket TRÅKIGT inlägg det här är! Tänk er texten på dalmål - tror att det kan bli lite roligare då... Nä, nu blir det sminkning och påklädsel, sen ska jag springa till tolvan. Sijhioooooo!